Time is of no essence

Uttrycket ”time is of essence” är ett uttryck som används i avtal, företrädesvis sådana som är skrivna i amerikansk eller engelsk tradition, och används för att markera att tiden är viktig. Paket skall levereras på tisdag (eftersom vi har bröllopsdag) eller max 0,03 millisekunder får varje anrop ta (eftersom annars funkar inte datorn som den skall). I många fall är inte tiden viktig eller i vart fall inte avgörande och då behöver man inte skriva det. 

Time is of essence används också av Götalöpare för att beskriva varför man springer. Tiden är viktig. Vad gör du på milen? Hur snabbt gick intervallerna? Hur många timmar har du sprungit denna vecka (kan ibland bytas ut mot km)?

På grund av fjolårets skadebekymmer är jag (tror jag i vart fall) numera en upplevelselöpare (eller idrottare). Det där med tid känns inte primärt längre. Visst är det kul att göra PB, men känsla av att springa är starkare än prestationen. Detta hänger givetvis ihop med fjolårets skadebekymmer och omsadlingen mot att träna alternativt och att lära mig nya saker (som simma och cykla). Jag drömmer också om att en gång kunna spela elgitarr. Dansa skulle också vara kul att kunna (nu kan jag bara göra det när jag har intagit doping).

I förra veckan var jag i Californien och sprang Carlsbad halvmara. Ett fantastiskt lopp me ca 8000 startande, varav 1000 som springer (ungefär som Göta löpare), 2000 som springer helt ok och kanske 5000 som inte borde springa alls. De kunde faktiskt inte springa så bra alls. Inte med mina mått mätt. Inte med några mått mätt. Jag upplevde detsamma när jag startade och sprang med min far på Göteborgsvarvet förra året. Ett stort gäng som inte borde startat alls.

Men det gör dom. Dom svettas, och stånkar och går. Springer inte alls med tanke på hållning, steg, puls eller snittfart. Men vad kul dom har – dom njuter av dagen, dom presterar långt över sin förmåga, dom struntar i tiden, dom bärs fram av publiken, dom  har en prestation att verkligen skryta om. Glädje långt större än alla vi som struttade in runt 1:30 (vissa besvikna eftersom de sprang trettio sekunder sämre, andra likgiltiga efter ytterligare en dag på jobbet, någon nöjd med trettio sekunder PB). Det är ju dessa löpare som är dom stora segrarna, inte vi som gör de flesta av våra lopp som en annan dag på jobbet. Jag kommer ihåg när jag sprang GBGsvarvet på 1:59:50, otränad. Vilken prestation det var, vilken stolthet jag bar, vilken seger över skrivbordsbyråkraten i mig.

Man tror ibland att man är representativ. Alla män som är 47 år gamla knäcker väl milen på 40 minuter? Eller? Jaha, du springer inte alls. Man är sällan så representativ som man tror och man skall aldrig utgå från sig själv när man tittar på omvärlden. Jag jobbade för många år sedan med Göran Karlsson (grundaren till Gekås). En av hans inköpare sa ”Om jag bara köpte sådant som jag själv vill ha skulle jag inte sälja mycket”. Vi får inte glömma bort att vi inte är representativa för löpare i Sverige, möjligen för gruppen ”äldre damer och herrar som tycker om att träna mycket och springa fort”. Vi är till och med en ganska unik grupp. Vi (många av oss) är ett gäng dårar (i postitiv bemärkelse) som jagar tider (för det mesta). Det är dock oväsentligt för de flesta – de springer av helt andra andledningar. Time is of no essence.