#sub40

Gott folk,

det finns inget annat sätt att inleda denna bloggvecka än att skriva om när jag blev Löpare. Den heliga dagen när jag invigdes i kretsen av “dom där som kan springa fort”. Jag passerade nämligen och äntligen gränsen 40 minuter på milen. På kontrollmätt bana.

Det finns nog dom som tror att jag blev besatt av detta mål och det ligger kanske något i det. För ett antal år sedan – när jag typ var 45 minuterslöpare och väldigt nöjd sådan – frågade jag en god vän om hur snabb jag skulle kunna bli på milen. Utan att blinka svarade han att 40 kan du ju allt göra. Jag skrattade åt honom – det fanns inte en chans att jag skulle kunna göra det. Vid 43 så gick det en absolut gräns som inte fysikaliskt kunde passeras. För mig är detta mycket symboliskt – alla gränser kan tänjas och passeras på ett eller annat sätt.

Låt oss gå tillbaka i tiden – tillfällen när jag har misslyckats med att göra 40 på milen blev många under året. Det var faktiskt få tillfällen där jag var riktigt nära eller ens kan säga att jag gjorde riktigt bra lopp. Det flesta startade alldeles för fort och avslutades alldeles för sakta. Och redigt trött med mjölksyra sprutandes ur öronen. Det har varit ett antal saker – feldisponerade lopp, inte riktigt där träningsmässigt (men ändå), fel dag, utan rätt sällskap, fel bana, sjuk – you name it.

Efter att jag tagit min säsongsvila under tävlingssäsongen med strulig sjukdomsperiod, vred jag igång träningen i mitten på november. Jag startade mitt helt personliga fredagsmys – 8*300 backe – och körde i övrigt på bra. Kände att formen var god även utan vila och med bra pass.

Under HBG/Musikhjälpen hade jag som mål att dra in lite stålar och det gick lite trögt så jag kickade igång en liten kampanj – milen under 40 på löpband – donera vad ni vill. Jag ställde in bandet på 4 minuter och sprang iväg. Med en liten men högljudd hejaskara tuggade jag mig igenom detta och landade på 39:51. Trött och nöjd, fast löpband är ju löpband och det är ju (som någon nämnde) inte kontrollmätt.

Jag bestämde mig för att ge det ett försök till – i Göteborg arrangeras varje nyår Sylvesterloppet – 10 km.

Det hade snöat, töat, frysit på och sedan töat igen i Göteborg. Det var 5 plus och solsken. Ingen vind men lite snö/issträngar och grus kvar på banan. Banan gör några lovar runt centrala Göteborg och lite knixigt var det allt.

Jag ställde mig i elitledet (det känns så gott att kunna göra det!) och gick iväg i 4 km tempo. Denna gången skulle jag inte ta i för mycket i början (Mikael Enqvists ord klingande i öronen “ta det lugnt för fan”) och det löpte på. Passerade km 1,2,3,4,5 i rätt tempo och hade ca 10 sekunder till godo. Kände mig inte speciellt trött och vi rundande Ullevi efter 6 km och gick in i Gårda. Vi 7 km kollade jag klockan och hade tappat 25 sekunder. Satan. Men jag kände mig fräsch och tryckte på lite och det svarade bra och vid 8 km hade jag tagit in 10 sekunder. 15 kvar att ta in. Näst sista km gick svagt uppför från Liseberg uppemot Ullevi och sista nedfrån Ullevi inemot Heden. Denna var svag utför. Jag hade en löpare framför mig som jag hade korn på och sista km kändes riktigt bra. Klockan tickade mot 40.00 och jag passerade in precis på 39.59 – brutto. Netto blev 39.54.

Som vanligt stod km skyltarna fel. Det visade sig att jag i princip legat på en flat 4.00 kurva hela loppet. Väldisponerat utan dess like!

Det som känns riktigt gott med detta lopp (förutom #sub40) är att det finns mer – jag kände inte att jag tog ut precis allt, det var knixigt, hyggligt kallt, grus och lite is, inte direkt i säsong etc.

Det var massa snack om #sub40 – men vi har alla våra mål och de flesta av oss blir Löpare bara med ett par skor på oss – för mig har dock 40 på milen varit ett underbart hägrande mål så att jag nu inte riktigt vet vad jag skall göra. #Sub39 kanske?

Jag har väntat så länge på just denna dag
och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
den ger tro på min sida 

(Kenta – just idag är jag stark)

Nästa blog blir Born to run in the USA.