Det har varit ett hundår (eller hur man gör PB utan att träna)

På nyårsafton 2015 gjorde jag för första och enda gången #sub40. Sedan körde jag på och sedan fick jag ont i höften. Och tiden gick. Och jag försökte. Och jag träffade läkare, naprapater och Staffan. Och jag vilade. Och testade. Till slut lyckades vi ringa in det till gamla (?) skador i höftböjaren och rumpan. Japp. Och tiden gick. Började kunna röra på mig. En dag här och en dag här. Jag saknade innerligt att träna varje dag. Ni vet det där giftet.

Sprang öloppet i göteborgs skärgård utan resultmässiga ambitioner och i ett löpmässigt risigt skick. Förstod att upplevelse var värd mer än tiden. September kom och jag ändrade min anmälan till HBGM från eget lopp till stafett. Några träningar bakom mig men inget egentligt att skryta med. Loppet gick bra någonstans nedåt 43 på milen, vilket är rätt bra för en 47 åring som inte tränar något speciellt. Men upplevelsen av att delta i ett lag var fantastisk. Och att gå i mål på Gröningen är också det fantastiskt.

Men träningen uteblev. En mil här och där. Ont, stel, känningar I höften. Jag konstaterade att jag nog inte skulle komma tillbaka till 7-10 mil i veckan löpning inom en snar framtid. Vad nu göra?

Men nere i city står en hund och gråter.
Gå ner dit om du kan och
Ge en hjälpande hand.
Nån har glömt honom där han är övergiven
Och det står ingenting på hans hundhalsband.
Du kan kalla´n vad du vill
Men jag tror att den hunden heter Chans.
Skynda dej ner nu.

Du måste ändå snart någon annanstans.

Chans. Det kanske finns en chans. Även för en gammal hund. Vi satsar mot triathlon!! Kändes som ett moget beslut. Men det kanske ligger något i det? I vart fall varierad träning. Jag satsar med ordentlig rehab. Löpning max tre dagar i veckan. Ingen kvalitet; inga krav. Korta pass. Morgongympa. Stretch.

Lite motivation krävs kanske. Så jag har bokat in ö-lopp, halv IM, diverse löplopp. Har börjat simma och jag har tränat – jag har dock i stort sett inte gjort några kvalitativa löppass. Kanske nåt mellan 25-40 km per vecka i lugnare takt. September till december med mycket kontrollerad träning. Inga överdåd, men många korta kärnfulla pass. Mycket plaskande i vatten.  So far so good.

Men nu till the BIG surprise.

Och sedan åker jag till LA, USA – äter gott och mycket, springer minst en mil per dag, sover urdåligt och åker sedan ned till Carlsbad och klipper PB med nästa minuten på halvmaran. 1:32:55. Hur kan man slå personbästa på halvmaran utan att löpträna?

Jag skall tillstå att jag började känna lite spritt i benen innan jag åkte men mitt gamla PB kom ju efter bra träning. Har jag en riktigt bra grund som överlever 9 månader utan löpspecifik träning? Betalar sig alternativ träning så bra? Har all extra core och massor av utfallssteg gett en så bra effekt? Blir man så mycket bättre av att simma? Tränar jag för mycket eller fel när jag är frisk? Finns det andra vägar till framgång än löpning, löpning, löpning?

Jag är helt övertygad om att coreträningen har gett mycket stor effekt att inte tappa steget när tröttheten kommer. Och detta är egentligen min stora rekommendation för er alla – träna mer alternativt, träna mer styrka och träna core. Och käka gott och framförallt sov dåligt innan PB försök. Besök gärna Lemmy Kilmisters krog innan du springer. Det funkar!

Rock on!