Den sämste löparen

Av alla löpare i världen så finns det en som är absolut sämst av alla – och det är den som på grund av skada eller sjukdom inte kan springa alls. Vissa saker händer av en slump och vi kan inte göra så mycket åt det. Andra saker händer av ren och skär dumhet eller kanske av okunnighet.

Jag har genom åren haft två stora skador – båda två har varit av karaktären överbelastningskador (och dåligt skött rehab). När jag var 18 år förstörde jag brosket i mina knän efter att ha rampat upp från noll till 6 dagar i veckan direkt. Dessutom utan träningsplan. Senare lät jag ett problem med en slemsäck på hälen gå så långt att jag fick operera och knacka bort benväxt på hälbenet. Jag skulle opererat båda men den andra läkte ut under den vila jag fick när jag gick i trädskor en hel sommar.

Det är alldeles perfekt att köra alternativpass – såväl före som efter skada. Före så tjänar det till förebyggande rehab och efter – enkelt – du tränar fast du inte kan egentligen kan. Förutom vid skador i rygg och vissa andra stora muskelgrupper kan man nästa alltid hitta något sätt.

Igår körde jag ett av årets roligaste alternativpass – med hänsyn till skaderisken kanske inte det givna valet – men det är sjukt kul att spela hockey. När man dessutom får bilda kedja med Jonas Esbjörs och Pebben Axelsson blir det ju bara bra. Men hockey – det är väl inte så jobbigt? Glöm det- det tar tio sekunder på isen så har du sjuk mjölksyra och sedan skall du spela i 1,30 till. Mina ljumskar har fått sin årsdos.

Tillbaka till ämnet – jag tycker vi har relativt många överbelastningsskador i klubben. Några får vi givetvis tillskriva kontot “go gamla gubbar (gummor)”, men är det hela sanningen? Vi spänner från gubbar som har elittränat i decennier till några som har börjat springa fort i år. Det är stor skillnad på oss.

Jag vill inte säga att jag är smartare – för det är jag absolut inte och det är förbannat kul att träna och skittråkigt att stå över ett pass. Så givetvis åkte jag på en smäll i mars förra året med överansträngda baklår. Men min resa från 65 på milen till 40 på milen har ändå tagit 7 år och det är egentligen bara det senaste året jag har tränat riktigt hårt. Och ändå finns det massor att göra – extra vilodag, massage, styrketräning, etc. Ingen är immun.

Vad jag egentligen vill säga till oss – lyssna på er själv, ta hjälp med rehab, träna allsidigt och planerat. För vi vill ju hellre springa – eller hur? Och en sak kan jag lova er … vi är mycket trevligare när vi kan springa. Det är jag helt övertygad om att vår respektive tycker i vart fall.