Born to run i the USA

We’re gonna get to that place
Where we really wanna go
And we’ll walk in the sun
But till then tramps like us
Baby we were born to run

(Springsteen – Born to run)

Något har definitivt hänt detta året. Att springa är numera som att borsta tänderna – det är något som jag bara gör. Och min hustru protesterar inte heller – hon fick nämligen frågan på nyårsafton om jag inte springer för mycket och hon konstaterade att det är ju bara så.

Springer jag för mycket? Jag lägger väl mellan 5 till 7 timmar i veckan. En mil avverkas på i snitt 50 minuter och det blir mellan 6-9 mil i veckan. Mina barn har börjat springa i Göta och min dotter vill gärna ha en reflexväst som pappa. Är detta fel eller konstigt eller bara bra?

Hur som helst – när jag är ute och reser så ser jag gärna till att springa. Dels för att jag oftast har tid till det utan att det inkräktar på familjen, dels för att jag får se mer än annars, dels för att kompensera för den extra ölen eller maten etc.

Jag har nu varit i USA med Frölunda Hockeys sponsorer. Man behöver vara lite crazy för att vara med på dessa resor men jag tror att jag var den enda som var nykter nog att springa på morgonen eller överhuvudtaget. Jag har dock skaffat mig ryktet om att vara riktigt crazy (med hög imp-grad).

När vi kom till San Fransisco stod backpass på schemat. Gott jetlaggad vaknade jag tidigt och gav mig ut på stan. De backar vi har i Helsingborg är inte så branta eller långa. Det var en härlig morgon och efter att jag sprungit up-hill sprang jag nedför bukten och fick sällskap med Georg. Han tyckte jag skulle springa bort till Golden Gate eftersom det var en trevlig upplevelse och jag tittade på kartan och konstaterade att det såg ok ut. Dock hade man fixat med skalan så att det blev dubbel så långt. Två timmar senare hade jag i vart fall avverkat en stor del av sevärdheterna i SF.

Jag anmälde mig i december till ett trail-lopp Steep Ravine vid Stinson Beach norr om SF. Jag hade en rysk immigrant som privatchaufför som tog mig upp till tävlingsområdet. Jag hade nog inte riktigt läst vad tävlingen skulle gå ut på men det var i vart fall 25 km stiglöpning med totalt 1056 meters höjdskillnad. Det var lite bohemiskt men kl 8 gick startskottet och iväg sprang väl ett par hundra löpare. Jag lade mig i ett behagligt tempo men efter 300 meter började klättringen och pulsen steg drastiskt. O jävlar vad jobbigt det var. Vi klättrade uppför – det mesta löpbart i fem km med ca 500 meters stigning. Det skedde lite ompositionering under dessa km men sedan behåll jag min position.Väl uppe på toppen bar det sedan utför lika länge – det var rätt fräckt att ligga och springa utför i 4 km tempo. Sedan lite flackt och sedan uppför kullen igen. O jävlar vad jobbigt det var.

Jag vet inte om man är tokig som gör detta – men det var vackert och jävligt fräckt att ha gjort så här i efterhand. Tack gode gud för all träning i Jordbodalen. För detta var inget mys alls….

Run to the hills,
run for your lives

I mål kom jag fyra. Bäst i agegrupp 40-49. 20 minuter efter segraren. Också rätt fräckt bland 75 deltagare. Det fanns några andra klasser också min km tid hade räckt till ungefär samma plats i halvmaran också. Att springa ett varv till – då måste man vara riktigt dum i huvudet. 

Efter SF åkte vi till Las Vegas – det är en sjuk stad som är lika overklig som att jag skulle göra milen på 35. Tunga ben gav liten möjlighet till träning men jag tog en morgonjogg nu imorse på the Strip. Nu sitter jag i loungen och väntar på flyget hem till nära och kära. Tyvärr tror jag att mitt konto hemma behöver fyllas på så jag skippar nog crossen imorgon. Men sen kör vi på igen. Nu är det dags för SPEED.

Det är lite intressant – de flesta av mina vänner och många andra ser det jag gör som litet galet men de är samtidigt imponerade och berättar gärna hur bra de en gång var. En gång var … och då drar jag storyn om hur jag blev utknuffad av min hustru för sju år sedan och hur jag tagit mig från 64 på milen till 40. Och så säger jag – det kan du också göra.

I nästa blogg skulle jag vilja ställa frågan ”Vart f*n är vi på väg?” och ge mina reflektioner. Svaren får ni bidra med.