Bedårande barn av vår tid

Jag har en riktigt stor förmån – jag är en av ledarna för den härliga skaran barn och ungdomar i Götas ungdomsgrupp. Det är en intressant konstellation. Vi hanterar gruppen som en helhet, killar och tjejer tillsammans, och vi hanterar åldersspannet 5-14 år samtidigt. Vissa av våra ungar har mycket fart i benen, men ibland leker de hellre i längdhoppsgropen (=sandlådan) och vissa har ambitioner att satsa på friidrott. Det är en fantastisk kombination. Och jag tror mig veta att vi nog har en ganska rätt attityd till hur detta ska ske – vi försöker göra det på barnens villkor, i deras takt och för deras ändamål och samtidigt förmedla idrottslig utveckling, social samvaro och lek.

Jag tror riksidrottsförbundet är ganska rätt på det här med barn och ungdomsidrott. Men jag tror också att många föreningar är fel på det. Läs mer här om RF: http://www.svenskidrott.se/Barnochungdomsidrott/Riktlinjerforbarn-ochungdomsidrotten/

Det har skrivit spaltkilometer om tidig tävlingsfostran. Om utslagning, om utsållning, om barn som är ledsna och slutar i förtid. Här är mina uppfattningar i detta ämne:

Barnidrott är lek, fostran och social samspel. Detta skall ske ur barnets perspektiv – inte för vad vi vuxna vill uppleva tillsammans med barnen (vi får detta lystmäte ändå).

Barnidrott är inkörsporten till en livslång relation med sin förening och sin idrott. Barnidrott skall ur föreningens perspektiv användas för att se till att barnen håller på med idrott så länge de någonsin kan och vill. Det stora problemet idag är att barnen slutar när de blir tonåringar.

Elitfostran i tidiga år är skadlig – för barnet, idrotten och klubben. Det finns ingen som kan peka ut en 12 åring och säga att han blir en ny Zlatan. Snarare att han inte kommer att bli det. De fysiska förutsättningarn kommer på plats först senare. Detta sagt, det finns i vissa idrotter en teknikfostran som kan vara viktig i unga år, men den har inget med elitsatsning att göra. Alltså – ju fler barn som håller på långre desto bättre elit.

Så till Göta:

I enkla drag – vi har en fantastiskt ungdomsverksamhet med 80 barn/ungdomar och ca 75 till i kö. Vi har en fantastisk ”masters”-verksamhet som en landets ledande klubbar med gott tryck i såväl träning som tävling. Bredden på vår seniorverksamhet är – med några lysande undantag – ganska tunn. Vår juniorverksamhet?

Allting hänger ihop och jag tror att vi har en utmaning i att brygga nuvarande ungdomskullar genom junioråren till unga seniorer. Vi är inte ensamma om denna utmaning i idrottssverige. 

Någon som har bra förslag på hur vi kan göra detta? För vi vill väl inte att dessa 80 barn skall sluta att springa?